Häxprocessen på Häxberget

0

Häxprocessen på Häxberget 1674-75 var en av de största häxprocesser någonsin att äga rum i Sverige. Under en enda dag dog 71 personer (varav 65 kvinnor och 6 män) genom halshuggning och brändes sedan.

Häxjakten når Torsåker

Rättegångarna började efter att en man vid namn Johannes Wattrangius från Torsåker socken bett Laurentius Christophori Hornaeus från Ytterlännäs socken att utreda häxkonst i hans socken. Ytterlännäs och Torsåker tillhörde bägge Härnösands stift och den svenska lutherska kyrkan. Hornaeus var nitisk i sitt arbete – när han hade slutfört sin uppgift hade 71 personer halshuggits och bränts. 65 av offren var kvinnor, vilket utgjorde ungefär en femtedel av alla kvinnor i området.

Häxprocessen nådde torsåker som ett resultat av den stora våg med hysteri som hade börjat bre ut sig över Sverige efter den rättegång som anordnats av Gertrud Svensdotter mot Märet Jonsdotter i Dalarna år 1668. I Sverige var inte kyrkan och staten åtskilda vid den här tiden, vilket ledde till att statsanställda lutherska präster följde instruktioner från regeringen. Dessa lutherska präster beordrades att använda sina predikan till att informera församlingen om de brott som hade begåtts. Därför spred sig ryktet om häxor över hela landet, trots att häxjakt tidigare hade hört till ovanligheterna i Sverige. Hornaeus beordrades att utföra en undersökning på order av den särskilda kommission som hade skapats för att hantera det plötsliga utbrottet av häxmani.

Avrättningarna och efterspelet

Den 15 oktober 1674 påbörjades häxprocessen i ångermanländska Torsåker. Bland de anklagade fanns cirka hundra personer av bägge kön. Trots att detta var en av de största häxprocesserna i Sverige, är den inte särskilt väldokumenterad. I dokumenten från 1674 framgår endast att rättegången påminde mycket om andra rättegångar och var väldigt typisk på alla sätt och vis, förutom det stora antalet anklagade. Det betyder att fångarna anklagades för att ha rövat bort barn till Satans sabbat på Blåkulla.

Den bästa källan till rättegången är en skriftlig redogörelse signerad prästens sonson, Jöns Hornaeus, som år 1735, 60 år efter häxprocessen, skrev ner den berättelse som dikterades av hans farmor, Britta Rufina, prästens fru. Hon var ett ögonvittne till rättegången och höll nära nog på att själv bli anklagad för häxkonst.

Prästen lät nämligen två pojkar stå vid ingången till kyrkan för att märka häxornas pannor medan de entrade kyrkan. Vid ett tillfälle pekade en av de bägge pojkarna på prästens fru, Britta, varpå de närvarande flämtade efter andan. Enligt sonsonens redogörelse ska hon dock ha örfilat pojken, som snabbt bad om ursäkt när han såg vem han hade pekat på, och uppgav att han hade blivit bländad av solen.

Häxprocessen i Torsåker hade, även vid det tillfälle den utspelade sig, tvivelaktig legitimitet. Varken kommissionen eller lokala domstolar hade rätt att utföra avrättningar. De förväntades rapportera till den högre domstol som skulle bekräfta avrättningar innan de utfördes. Denna högre domstol bekräftade bara en liten del av de dödsstraff som den behandlade. När det gäller Torsåker, hade den lokala domstolen inte rapporterat domarna till den högre domstolen, men avrättade ändå fångarna direkt vilket innebar att avrättningarna inte var lagliga. Kommissionen kallades även till huvudstaden för att svara för sina handlingar. Därefter skedde inga fler avrättningar i Torsåker.

Dela.

Om skribenten

Lämna en tanke