Månkalenderns historia

0

Solen, månen, planeterna och stjärnorna har genom hela vår historia hjälpt oss att mäta tiden, och människan har i tusentals år använt sig av astronomiska kalendrar. Våra förfäder mätte tiden genom att studera det antal gånger som månen passerade, samt de skuggor som såväl månen som solen kastade på jorden. I antikens Egyptien studerade man stjärnorna så tidigt som 6 000 år f.Kr.

Månkalendern är ett system för datering som baseras på ett år bestående av tolv månfaser. Varje solår består av cirka 12,37 månfaser, vilket gör att en månkalender behöver ett periodiskt tillägg av dagar för att bli mer exakt. Sumererna var det folkslag som först utvecklade en kalender som helt och hållet baserade sig på månens faser. Varje månad började på den första dagen då den nya månen var synlig.

Man har funnit månkalendrar som forskare tror är så gamla som 32 000 år. Arkeologiska fynd från istiden har hittats, då jägare ristade skåror och gjorde hål i pinnar, ben från renar och betar från mammutar för att räkna dagarna mellan månens olika faser. Dessa föremål har daterats till år 25 000 f.Kr. till 10 000 f.Kr. I kina har man även funnit kalendrar från 1400-talet f. Kr. där man har beräknat månaderna med hjälp av månen.

Den äldsta bevarade månkalendern

Det som idag anses vara den äldsta månkalendern härstammar från 8 000-talet f.Kr. och upptäcktes år 2004 på fältet Warren Field i Skottland. På fältet finns gropar som kopplas till vintersolståndet, vilket varje år ger en astronomisk korrigering av kalendern. Det som gör detta fynd särskilt intressant, är att det dateras till jägar- och samlarsamhället snarare än till det efterföljande jordbrukssamhället.

Denna skotska månkalender består av totalt 12 gropar, vilka representerar månens olika faser och utgör ett sätt för skaparna att hålla koll på dessa. De experter som har analyserat groparna tror att de har innehållit stolpar av trä. Det rör sig således om en mesolitisk kalender som är flera tusen år äldre än de monument för att mäta tiden man har funnit i Mesopotamien.

Enligt professor Vince Gaffney tyder bevisen på att jägar- och samlarsamhällen i Skottland på den här tiden hade både behovet av och kunskapen att mäta tiden över ett år, samt korrigera kalendern för att göra den mer exakt. Allt detta nästan 5 000 år före de första kalendrarna började dyka upp i öst. Månkalendern på Warren Field är det tidigaste exemplaret av sitt slag i såväl storbritannien och Europa, med ett glapp på flera tusen år till nästa kalender.

Månkalendern hade förmodligen aldrig kunnat upptäckas från marken, utan upptäcktes tack vare att man under flygfotografering av landskapet kunde urskönja avvikelser på fältet. Denna upptäckt ledde sedan till att en utgrävning inleddes på fältet, varpå månkalendern sedermera kunde hittas. De utgrävningar som har gjorts på platsen har givit en spännande inblick i hur människor levde för cirka 8 000 år sedan, och har lett till en ökad förståelse för människans förhållande till tidsrymden och astronomin på denna tid.

Dela.

Om skribenten

Lämna en tanke