Alver, eller alfe, som de också kan kallas, är ett naturväsen i den nordiska mytologin. Alverna är ett kollektiv som aldrig förekommer en och en utan alltid tillsammans. De har inte heller några namn och bilder och berättelser om dem är endast otydliga och splittrade och beskrivs allt från gudomliga väsen till mindre naturandar som endast har litet inflytande. 

Ordet “alv” försvann faktiskt ut det svenska språket innan det lånades tillbaka, men då ordet alf, från fornisländskan under 1700-talet. Ordet alf uttalades dock som det nuvarande alv. Det har skett en utveckling till det feminina ordet älva. 

Alver i den fornnordiska mytologin

Enligt den isländska medeltida handboken i poesi och lärobok i nordisk mytologi, Snorres Edda, finns det olika typer av alver. Boken Snorres Edda tillskrivs Snorre Sturlasson och som själv sammanställde den kring år 1220. Boken beskriver ljusalver (på isländska ljósálfar) som bor i himlen och mörkalver (døkkálfar) som bor under jorden. Det finns en koppling till väsen som dvärgar och samtidigt till kristendomen med en god och en ond sida hos människan.

I boken den Poetiska Eddan förekommer formuleringar kring alver och dess boningar, till exempel i de två rikena Alvheim och Vidblåin. I vissa berättelser beskrivs ljusalverna som ett gudalikt släkte. I boken förekommer också en formel – ása ok álfa (asar och alver) som antas betyda “alla gudarna”. Eftersom asarna och vanerna utgör den fornnordiska gudavärlden har vissa menat att álfr kan vara en synonym till vanr (van). Detta har också gjort att man försöker koppla ihop alver med fruktbarhet. 

I andra sagor förekommer det att vissa högt uppsatta män erhåller titeln alv när de dött men det är oklart exakt hur det menas. I Kormáks saga beskrivs det hur en kämpe får ett svårläkt sår och hans fru menar då att blodet bör strykas på en sten som alverna bor under. Denna beskrivning gör snarare att alverna liknas för vättar i den svenska folktron. 

Alver i andra mytologier

Alver förekommer inte bara i den fornnordiska mytologin utan även hos andra germanska folk. I Tyskland återfinns alp eller alb som skulle kunna liknas med maran i den svenska folktron. Det finns också vissa germanska namn som har en alvdel i själva namnet, som till exempel Alfhild (alv-strid), Alf och Alfred (alv-råd) och Alberich (alv-Erik).

I England finns ordet ælf som kan härröra till Beowulf. Det är också så att nymfer ibland identifieras med alver, främst i olika översättningar. I William Shakespeares En midsommarnattsdröm förekommer elf men då avses fairy (fe) istället för alv. Det finns vissa pilspetsar från stenåldern som ibland kan kallas för elf-shots som kan översättas till alvskott. Man trodde då att alverna kunde skada olika djur med pilspetsarna. 

Alver i Sagan om ringen

Utifrån den omåttligt populära trilogin Sagan om ringen, både i bokform och som filmer, kan alverna fått en ökad popularitet. I böckerna och filmerna beskrivs alverna som en mycket gammal ras, äldre än människorna och lever betydligt längre också. De beskrivs också som både snabbare, starkare och vackrare än människorna.