Astrologins historia är nästan lika lång som vår civilisations historia. I grova drag handlar det om att söka i skyn efter mänsklig mening. Astrologin försöker förstå såväl allmänt som specifikt mänskligt beteende genom planeternas och andra himlakroppars inverkan på oss. Vissa tror att astrologin som lära grundades så fort vi människor började göra medvetna försök att mäta, anteckna och förutspå säsongsbetonade förändringar omkring oss med hänvisning till de astronomiska cyklerna.

Astrologins historia: forntiden och antiken

Astrologin är en lära som har funnits i tusentals år. Dess rötter kan spåras tillbaka till det antika Babylonien, där läran utövades av präster för att tyda gudarnas vilja. Från Babylonien spred sig sedermera astrologin till Grekland. Grekerna förlitade sig på stjärnorna och orakel för att förutspå framtiden. Indiens hinduer var ett annat folkslag som ägnade sig åt att utforska astrologin vid den här tidpunkten, mellan 5 000-talet och 3 000-talet f.Kr.

Egyptierna var de första att använda sig av astrologi för att förutse vilka egenskaper en person har baserat på personens födelsedatum. Man har upptäckt egyptiska tabeller över stjärntecken som är så gamla som 4 300 år f.Kr. Även kineserna utvecklade ett astrologiskt system omkring år 2 800 f.Kr. Detta system formades med tiden på ett helt annorlunda sätt än den västerländska astrologin. Grekerna drog lärdom av babyloniernas astrologi och delade med sig av denna till egyptierna. Den grekiska författaren Ptolemy skrev en bok på ämnet där de nuvarande planeterna, husen och stjärntecknen användes. De utvecklade de stjärntecken vi än idag använder oss av.

Astrologins historia: medeltiden och renässansen

Astrologin blev en viktig del av många antika folkslags kultur. Den romerska kejsaren Augustus (63 f.Kr – 14 e.Kr.) lätt tillverka mynt som var prydda med hans stjärntecken – stenbocken. Araberna och perserna tog till sig av den grekiska astrologin samt andra vetenskaper såsom matematik och medicin. De delade under 1100-talet med sig av dessa med européerna, vilket ledde till den tidsperiod som vi kallar renässansen. Många persiska och muslimska astronomer tillbakavisade dock astrologin av religiösa och vetenskapliga skäl.

Astrologin började minska i popularitet efter Roms fall. Kristendomen påstod att astrologin var djävulens verk. Detta trots att kristendomen, i takt med att religionen fick allt större makt, började utöva astrologi för egen användning. Den katolske prästen Thomas av Aquino, som senare helgonförklarades, trodde till exempel att planeterna styrde allt. När renässansen pågick för fullt hade astrologin på nytt blivit populär.

Astrologins historia: upplysningstiden och modern tid

Under 1600-talet, då upplysningen med dess vetenskapliga prestationer började få fäste, blev astrologin och astronomin för första gången två olika vetenskapsgrenar. Från 1600-talet och framåt var astrologin undanskuffad som vetenskap. Inte förrän under 1900-talet ökade den på nytt i popularitet tack vare flertalet astrologiska böcker och tidningar. På 1930-talet sändes ett väldigt populärt program om astrologi på radio i USA, vilket ledde till att intresset för denna lära ökade ytterligare. I samband med att New Age-rörelsen började spridas under 1960- och 70-talen, omfamnade rörelsen astrologin. Även om många fortfarande vägrar tro på astrologin och dess förutsägelser, tar lika många den på väldigt stort allvar.