Vattenklöver är en ört som växer i Europa, Asien och Nordamerika. Den växer i våta områden och kan hittas i myrar samt längs strandbankar, sjöar och långsamt flödande floder. Den kan bli mellan 15 och 30 cm hög ovanför vattenytan och dess rötter är tjocka, krypande och kan antingen flyta fritt i vattnet eller fästas i marken.
Dess blad används som en örtmedicin. Som ört är vattenklöver doftlös men har en väldigt bitter smak. Bladen plockas utan bladstammen, helst när växten står i blomning, och torkas i temperaturer på cirka 40 grader.
Vattenklöver som hälsoört
Vattenklöver innehåller bittra glukosider, menyantin (förekommer i bladen) och loganin (finns i rötterna). Växten innehåller även en liten mängd flyktig olja samt flavonglykosider, hyperosid och rutin. Bladen från vattenklöver lämnar även vissa tanniner och flavonoider, och bör användas med försiktighet för att undvika irritation i mage och tarm. Växten används ofta tillsammans med andra hälsoörter.
Hälsoörten vattenklöver är väldigt bitter och har under en lång tid använts som en örtmedicin. Från bladen tillverkas ett örtte som traditionellt sett har använts för att behandla oregelbunden mens, förbättra aptiten, öka utsöndringen av matsmältningsvätskor, mot förstoppning, samt för att förbättra kroppens upptag av näringsämnen.
Åkommor såsom torrhosta, feber, migrän, gikt, artros, reumatism, halsbränna och muskelsvaghet till följd av kroniskt trötthetssyndrom är andra exempel på sjukdomstillstånd som har botats med hjälp av vattenklöver. Den har även använts utvändigt som ett botemedel mot sår, hudutslag, klåda, eksem, ödem och inflammationer. Traditionellt sett har te på blad från vattenklöver blandats med pepparmynta och rölleka för att bota förkylning, influensa, maginfluensa och illamående. Bladen från denna vattenväxt har även använts för att att framställa öl.
Historiskt sett har läkare i Europa använt sig av bladen från vattenklöver som en läkemedelsbehandling mot skabb och skörbjugg. Europeiska bosättare som bildade kolonier i Amerika upptäckte att denna växt växte i det fria och nyttjade detta faktum till fullo, på samma sätt som de tidigare hade gjort i sina hemländer. Ett antal indianstammar kokade vattenklöver i vatten för att ta fram ett avkok som användes för att bota olika invändiga sjukdomstillstånd.
Så gör du te på vattenklöver
När du gör te på vattenklöver är ett vanligt recept 1 till 2 gram torkad ört i en stor kopp kokande vatten, som du sedan låter sjuda i 5 till 10 minuter. Den rekommenderade dagliga dosen är tre koppar te per dag. Vattenklöver kan även tas som ett flytande extrakt (1 del ört och 1 del 25-procentig alkohol). Av detta kan du ta 1 till 2 ml tre gånger om dagen.
Större doser av vattenklöver kan orsaka irritation i mage och tarm, kramper, smärta i nedre delen av magen, illamående eller kräkningar. En annan möjlig biverkning är att vattenklöver kan ha en laxerande effekt. Om du lider av diarré, kolit, dysenteri eller sår i matsmältningssystemet bör du undvika att använda denna hälsoört.
Få studier har utförts på örtens säkerhet och toxiska effekt, och tills mer tillförlitlig data finns att tillgå vad gäller möjliga biverkningar bör inte barn, gravida eller ammande kvinnor använda örten.
