Nascalinjerna är världens mest kända geoglyfer, och under årens lopp har forskare upptäckt fler än 140 sådana i södra Perus öken. De forntida linjerna föreställer enorma figurer och tros vara omkring 2 000 år gamla. Det är än idag oklart exakt vilket syfte dessa mystiska figurer har eller har haft.

De upptäcktes så tidigt som år 1553 av en spansk conquistador vid namn Pedro Cieza de León. Han misstog dock linjerna för spårmarkeringar. Den amerikanska historikern Paul Kosok sägs dock ha varit först med att utförligt studera nascalinjerna på håll. Detta gjorde han under årtalen 1940-41, då han flög över linjerna i syfte att studera forntida bevattningssystem. En av linjerna visade sig dock föreställa en fågel.

Andra figurer föreställer människor, djur och andra objekt. På grund av sin enorma storlek kan många av nascalinjerna endast betraktas i sin helhet från luften. Faktum är att flera av geoglyferna har undgått att upptäckas förrän på senare år – från marken ser de ut som helt vanliga vägar. Detta är särskilt fallet med de mindre figurerna, som ibland inte är större än fem meter i storlek, vars ofta svaga linjer gör dem väldigt svåra att upptäcka i det enorma ökenlandskapet.

Vilken är egentligen tanken bakom nascalinjerna?

Så vad är då syftet med linjerna? Är de att betrakta som väldigt stora konstverk, eller bör de snarare ses som ett sätt att kommunicera med utomjordiska civilisationer?

Tidigare har man trott att de massiva geoglyferna, varav vissa är hundratals meter långa i storlek, har producerats för att bevittnas av himmelska gudar. Vissa hypoteser har också gått ut på att de ska fylla astronomiska syften. Figurerna har bland annat trots föreställa olika stjärnkonstellationer som människorna ska ha sett på natthimlen.

De bägge forskarna Paul Kosok och Maria Reiche var två av de första människorna att studera nascalinjerna. Deras teori gick ut på att linjerna hade ritats för att markera de platser på himlen där solen och månen gick upp respektive ner på viktiga helgdagar. Enligt denna teori användes alltså geoglyferna som en slags jättestor kalender.

Moderna teorier

Till de mer nutida forskningsrönen hör dock teorin att de olika formerna, vilka inte sällan föreställer olika slags djur, ska ha varit platser för ritualer och ceremonier. I samband med dessa evenemang ska diverse lergods ha förstörts. De mindre figurerna, vilka har varit belägna vid stigar, tros istället ha fungerat som vägmärken för att hjälpa människor att orientera sig i öknen.

Ytterligare en teori kretsar kring det behov av vatten som bör ha varit stort för de boende i regionen. I det torra klimat som råder i området ska enligt denna teori de forntida invånarna ha avbildat olika slags djur som associeras med just vatten. Till exempel sammankopplar många kulturer i Anderna spindlar med regn. Även apor och kolibrier, vilka levde i närbelägna djungler där det fanns gott om vatten, har avbildats vid nascalinjerna.

Hur det egentligen ligger till vet vi dock ännu inte. Och utan ytterligare forskning är det tyvärr omöjligt att ta reda på detta. Därför pågår forskning fortfarande, och med hjälp av den moderna tekniken hoppas man finna svar på detta forntida mysterie.