Johannes Bureus – runologins fader
Johannes Bureus (1568-1652) är en känd svensk mystiker och runolog som även agerade rådgivare åt kung Gustav II Adolf. Hans fullständiga namn var Johannes Thomae Agrivillensis Bureus, men han kallades ofta kort och gott för Johan Bure.
Han var den första vetenskapsmannen att omfattande beskriva hur runor kan läsas och förstås. Detta var ett arbete som han ägnade sig åt under en tid då runinskrifter inte direkt låg i tiden eller var på tapeten. I egenskap av runologins fader har han haft en stor inverkan på andra runologer som har valt att följa i hans spår.
Skrev flera verk om runskrift
År 1603 slutförde Johannes Bureus sitt andra verk på runor, kallat Runaräfst eller runakänslo. Detta verk fullbordade han alltså för drygt 400 år sedan. Det fascinerande med Runaräfst eller runakänslo är att Bureus på blott nio år fått upp ett intresse för runor och sedan hunnit undersöka och dokumentera fler än 150 runinskrifter. Han hade även några år tidigare förklarat användningen av runor i verket Runakänslanäs läräspan. Detta gjorde han samtidigt som han arbetade vid Kunglig Majestäts kansli och var involverad i ett fredsuppdrag vid den danska fronten. Tack vare hans utmärkta verk blev Johannes Bureus krönt som runologins fader.
Johannes Bureus reste runt för att dokumentera runor
Man kan ställa sig själv fråga sig själva vilka särskilda intressen han hade när han bestämde sig för att skriva Runakänslanäs. Det är såklart tydligt att han var intresserad av de gamla runstenarna och runinskrifterna som finns lite varstans i vårt avlånga land. Han ville lära sig läsa och förstå de gamla texterna för att kunna få en större insikt i den svenska historien och det forntida språket.
Johannes Bureus erhöll den 20 augusti 1599 ett pass som gjorde det möjligt för honom att resa runt i Sverige och avbilda runstenar. Uppsökandet av runstenar och antecknandet av de olika runinristningarna låg till grund för hans runologiska forskning. Med tiden kom han dock även att börja bearbeta det omfattande materialet på ett vetenskapligt sätt. Detta ledde alltså till att han fullbordade skrifter som Runakänslones lärospån och Runaräfst eller runakänslo.
Till slut tog mystikern inom honom överhand
En möjlig förklaring till hans stora intresse för runor kan vara hans uppväxt. Johannes Bureus föddes nämligen i Åkerby socken, vilket är ett av de områden i världen som är allra rikast på runstenar. Han hade också en ganska unik och fascinerande personlig som förenade vetenskapsmannens rationalistiska sätt att se världen med mystikerns spännande mystik. Därför var han också lagd åt det andliga håller redan i unga år.
Av denna anledning är det inte svårt att förstå varför han upplevde att det var något magiskt med runskrifterna. I sina studier av runorna blandade han ofta in mystiska funderingar. Detta ledde till att ett till synes lite märkligt verk uppstod, nämligen Adalruna. Verket handlar om den visdom som döljs i runorna och detta var Johannes Bureus absoluta favoritbok. Med tanke på hans person är det dock fullt logiskt att han till slut landade i dessa slutsatser. Han var ju trots allt inte bara en vetenskapsman utan även en mystiker.
