Den skotske författaren Robert John Stewart menar att tarot är sprunget ur den keltiska kulturen. Men vad betyder egentligen begreppet “keltisk”? Många associerar det med de homogena kulturella grupper som var belägna på brittiska öarna och Irland, men faktum är att begreppet är mer komplext än så. Istället för att bara innefatta personer med engelsk eller irländsk bakgrund, används keltisk av många forskare för att definiera en uppsättning språkgrupper som härstammar från såväl de brittiska öarna som Europas fastland.
Inom moderna hedniska religioner används begreppet “keltisk” generellt sett för att beskriva de mytologi och de berättelser som har sitt ursprung på de brittiska öarna. När man talar om keltiska gudar och gudinnor syftar man på de gudomligheter som dyrkats på de platser som numera går under namnen Wales, Skottland, England och Irland.
Vilka var kelterna?
Kelterna var ett indoeuropeiskt folk som nådde höjdpunkten av sitt inflytande och sin territoriella expansion under 300-talet f.Kr. Deras territorium spred sig då genom hela Europa, från Britannien till Asien. Från 200-talet f.Kr. och framåt påbörjades deras nedgång, och när Julius Caesar år 58-51 f.Kr. erövrade Gallien såg den keltiska självständigheten sitt slut. Idag talas de keltiska språken endast i vissa delar av Bretagne, Wales, Skottland och Irland.
Den keltiska tron
Vi känner idag inte till särskilt mycket om Galliens kelters religiösa trossystem. Det vi vet är att de trodde på ett liv efter döden, då de begravde mat, vapen och ornament med sina döda. Druiderna, vilka utgjorde det tidiga keltiska prästskapet, diskuterade bland annat naturen och gudarnas krafter.
Irländarna trodde på en annan värld, vilken de ibland föreställde sig som underjordisk och ibland som öar under havet. Denna andra värld kallades bland annat för “de levandes land” och “de ungas land”, och man trodde att det var ett land där ingen var sjuk, gammal eller död. Man trodde också att lyckan där varade för alltid och att hundra år motsvarade en dag. Detta påminner om de Elyseiska fälten som grekerna trodde på.
Dyrkan
Enligt Poseidonius och andra senare författare styrdes gallernas religion och kultur av tre yrkesklasser: druiderna, barderna och den order mellan dessa som var nära bunden till druiderna och verkar ha uppkallats efter det galliska begreppet “vates”, som kan översättas till siare eller profeter. Denna tredelade hierarki återfanns i de två huvudsakliga förgreningarna av kelter på Irland och i Wales.
Namnet druin betyder “att känna ekträdet” och tros komma från en druidisk ritual, vilken under kelternas tidiga era verkar ha utförts i skogen. Kejsar Caesar hävdade att druiderna undvek manuellt arbete och inte betala skatt, vilket gjorde att många lockades att gå med i ordern för att få åtnjuta dessa privilegier. De lärde sig ett stort antal strofer innantill, och vissa studerade i så mycket som 20 år. De trodde att det vore fel att omsätta sitt lärande i skrift, men lärde sig dock det grekiska alfabetet för andra syften.
Människooffer var någonting som förekom i Gallien, vilket såväl Caesar som Cicero, Suetonius och andra hänvisar till. Vissa menar att det även förekom i Britannien. Detta förbjöds sedermera under kejsarna Tiberius och Claudius. Det finns också bevis som pekar på att människooffer var ett känt fenomen i Irland och att Sankt Patrik där förbjöd det.