Européer har liksom andra invånare i västvärlden höga tankar om traditionell kinesisk medicin (TKM), men trots detta har endast ett fåtal TKM-produkter nått till EU. EU:s läkemedelsmyndighet har dock ett öppet sinne till införandet av TKM-produkter i Europa. Den främsta anledningen till att endast ett fåtal TKM-produkter, trots den höga efterfrågan, är tillgängliga i Europa är de olika regelverken i EU och Kina. Vissa traditionella örtmediciner har registrerats i europeiska länder eftersom deras ingredienser har använts under flera år i Europa. Vissa andra TKM-produkter har dock aktiva ingredienser som ännu är okända för de europeiska myndigheterna. I dessa fall krävs mer omfattande tester av produkterna innan de kan godkännas av de europeiska läkemedelsmyndigheterna.
Den kinesiska medicinen inkluderar såväl farmakologiska produkter, inte minst örtmediciner, som olika behandlingstekniker. Några exempel på de tekniker som är populära i väst är akupunktur och moxibustion, qigong och tuina (kinesisk massage). Den av dessa tekniker som förmodligen är den mest förekommande i västvärlden idag är akupunkturen.
De flesta människor som bor i västvärlden tror att akupunktur är ett ganska nytt fenomen. I själva verket har akupunkturen används under en lång tid, även i väst. De äldsta kända spåren av den kinesiska medicinen har daterats till mellan 1700-talet och 1500-talet f.Kr., och är således cirka 3 800 år gamla. I skrivna verk nämns akupunktur först i verket “Huang Di Nei Jing”, vilket kan översättas till “Den inre klassikern av den gula kejsaren”. Detta verk är daterat till cirka år 90 f.Kr. och utgör fortfarande en stor del av den teoretiska förståelsen för sjukdom och användandet av akupunktur och andra metoder för att bota sjukdomar. Det är uppenbart att akupunktur är en väldigt gammal form av läkekonst, men hur och när kom den egentligen till västvärlden?
Spridningen av den kinesiska medicinen
Akupunkturen började spridas till Europa under den andra hälften av 1600-talet. Det var vid den här tiden som det holländska ostindiska kompaniets överläkare träffade kinesiska och japanska utövare av akupunktur. Han publicerade år 1683 en djuplodad beskrivning av akupunkturen i sitt verk De Acupunctura. På 1800-talet hade akupunkturen blivit allt vanligare i många delar av världen. Amerikaner och britter började visa intresse för akupunkturen, men mot mitten av 1800-talet avtog intresset igen. Utövare i västvärlden övergav akupunkturens traditionella tro på en andlig energi, kroppens rytm samt månens och solens cykler. De figurer som visade hur andlig energi flödade i människokroppen stod i konflikt med de anatomiska figurer som man använde sig av i västvärlden.
Sedan 1970-talet har dock akupunkturen blivit allt mer populär som behandlingsmetod i väst. Den har likt qigong synats i sömmarna i flertalet vetenskapliga studier och resultatet av detta är att dessa bägge tekniker idag anses ha bevisade effekter för vår hälsa och vårt välbefinnande. Även om ingen känner till hur framtiden ser ut för kinesisk medicin i väst, och trots att många människor har åsikter i frågan, är de flesta glada att den kinesiska medicinen är tillgänglig. Patienter i väst fortsätter att dra nytta av dessa tekniker och med en ökad kunskap om den uråldriga läkekonsten kan även framtida generationer komma att dra nytta av den.
