Mandala är ett ord som på sanskrit betyder “cirkel”.  Inom kristendomen finns det flera olika former som ger uttryck för mandalan, bland annat glorian, rosenkransen, det keltiska korset och dromen på golvet av Chartres-katedralen. Mandalas har även förekommit på monument, inom konsten och i andra sammanhang. I de traditioner där de idag används finns det olika ritualer där utövaren åtminstone metaforiskt skapar en dialog med symbolen vid mandalans kärna. Detta gör han eller hon genom att progressivt röra sig från utsidan av symbolen och in mot mitten. Väl inne i mitten skapas en kontakt med symbolens mitt och utövaren kan då uppleva alla manifestationer som en enda underliggande helhet, och kommer närmare till målet – upplysning.

Mandalas är bland de äldsta formerna av konst som har skapats av oss människor. På hällristningar världen över har man funnit denna cirkulära form och de olika variationer av denna som förekommer, till exempel spiraler och kors. Man tror att de uttrycker en vördnad över naturens cykler samt livets och dödens mysterier. Växlingen mellan dag och natt, den föränderliga månen och de olika årstidernas rytmer uttrycktes ofta genom cirkulära former.

Så tros mandalan ha skapats

Människans försök att finna sin plats i världen gav förmodligen upphov till de tidiga mandalas som består av ett kors inuti en cirkel. Man kan tänka sig hur det hela gick till. När våra förfäder tog sig högre upp för att få en tydlig bild över landskapet såg de att horisontlinjen verkade vara en cirkel där de själva befann sig i mitten. För att kunna röra sig på ett säkert sätt över stora landområden uppfann de därför olika sätt att orientera i omgivningen, där de själva befann sig inuti en stor cirkel. Det var således naturligt att använda sig av cirkelns mitt, det vill säga ens egen kropp, som en utgångspunkt för att finna vägen.

Det sätt på vilket kroppens lemmar och organ är fästa till kroppen på skapar även en högersida och en vänstersida. När armarna sträcks ut i motsatta riktningar bort från kroppen skapas två motsatta väderstreck inuti cirkeln. Ögonens placering framtill på huvudet ger ett tredje väderstreck, medan dess motsats ger en linje som sträcker sig bakom kroppen. Därmed kan vi föreställa oss att det klassiska mandalamönstret består av en horisontlinje i form av en cirkel och fyra linjer som sträcker sig ut från kroppen i dess mitt.

Mandalan som ett visuellt verktyg

Mandalan har alltså i alla tider använts som ett visuellt hjälpmedel. Även i Europa har den använts som ett verktyg för att uppnå önskat mentalt tillstånd. I gotiska katedraler, medeltida kyrkor och på andra platser har man använt sig av dess form. I dessa gamla kyrkor finns ofta en cirkulär labyrint som skapats av golvplattorna nära entrén. Denna mandela representerar pilgrimsfärden till Jerusalem. Pilgrimerna ber samtidigt som de på knä rör sig från labyrintens utsida och in mot dess mitt. Här används alltså mandalan som ett verktyg för att utföra en symbolisk resa. Mandalan har ett rikt förflutet som ett sätt att orientera sig och utöva andlighet.