Nascalinjerna är ett samlingsbegrepp för de många geoglyfer som finns i Peru i Sydamerika. En geoglyf är en form av konstverk eller figur som är av större modell och som finns på marken. En geoglyf är vanligtvis mer än fyra meter och har syftet till att man ska se dem på ett långt avstånd, till exempel från luften. Geoglyfer är skapade av naturliga material, till exempel genom att man placerar stenar i ett visst mönster.
Geoglyfer finns att beskåda bland annat i Australien och i öknen i USA, men också på bergssidor i England. De mest kända geoglyfer är dock nascalinjerna i Peru, närmare bestämt i ett 450 km2 stort ökenområde nära den peruanska kusten mellan städerna Nasca och Palpa.
Nascalinjernas ursprung
Nascalinjerna skapades mellan 500 f.Kr. och 500 e.Kr. De skapades av det så kallade nascafolket. Nascafolket var en kultur som kom till under den tidiga medeltiden och var högt utvecklade. Denna befolkning levde omkring floder och andra vattendrag, och förföll allt mer på grund av översvämningar. År 750 hade civilisationen försvunnit helt. Denna kultur var kända för sin keramik och vävnadskonst.
Nascalinjernas konstruktion
Nascalinjerna kan faktiskt bara ses från luften, åtminstone om man ska se dess helhet. Man brukar dela in geoglyferna i två olika kategorier. Den ena kategorin har cirka 70 olika geoglyfer som föreställer djur och växter. Man kan till exempel få se en val, en spindel, en apa och en kolibri. Den största figuren är en pelikan som är hela 285 meter lång! Den minsta figuren är omkring 25 meter. Den andra kategorin är linjer, och då främst räta linjer. Dessa linjer kan vara kilometerlånga och bildar även tillsammans olika figurer som till exempel trianglar.
Upptäckten av nascalinjerna
Det var peruanska flygare som upptäckte nascalinjerna redan i slutet av 1920-talet. Det var nämligen då som den kommersiella flygtrafiken i området upprättades. Det var dock den tyska matematikern och arkeologen Maria Reiche som började forska och undersöka nascalinjerna. På 1940-talet började hon att undersöka och kartlägga området där nascalinjerna finns och gjorde så under cirka 40 år. Tack vare henne blev nascalinjerna internationellt kända och även bidrog hennes arbete till att nascalinjerna år 1994 utsågs till ett världsarv av UNESCO.
Den teori som Reiche hade var att linjerna användes som en solkalender och ett observatorium för astronomiska cykler. Detta var en teori som författaren Erich von Däniken inte tyckte var korrekt. Han gav därför ut böckerna Gudasäd och Gudarnas spår på 1970-talet där han skrev att en av geoglyferna är en astronaut och att geoglyferna var landningsbanor för rymdfarkoster Böckerna blev ganska populära och gjorde så att olika människor som ville ha kontakt med rymdvarelser började vallfärda till nascalinjerna.
Andra teorier som finns kring nascalinjerna är att det var ett bevattningssystem, inkavägar, ceremoniella platser eller att de skapades för att folkets gudar skulle kunna se dem från himlen. Men faktum är att det fortfarande inte finns någon som med säkerhet kan säga vad geoglyferna hade för syfte. Än idag finns projekt där man försöker få klarhet i vad geoglyferna betyder.
