Panteism kommer från det grekiska ordet pan, παν, som betyder “allt” och theos, θεος, “(är) Gud”. Det är en gudsuppfattning där både naturen, världen och/eller universum besjälat av ett transcendent andligt väsen, och allt ses som ett. Ordet panteism myntades av den irländske filosofen John Toland år 1705 där han försökte förklara filosofiska system som identifierar Gud med världen. Han skrev bland annat boken “Socinianism Truly Stated, by a pantheist”. Toland i sin tur har antagligen snappat upp ordet hos Joseph Raphson som använde det i sin bok “De spatio reali” som kom ut år 1697. Tanken om panteism har förekommit bland annat i antikens Grekland och då främst hos Thales, Parmenides och Herakleitos.
Guds transcendens
Ordet transcendens kommer från latinets transcendare, vilket betyder överskrida, övergå eller översinnlighet. Begreppet åsyftar Guds väsen som är helt annorlunda från oss och den värld vi vanliga människor lever i. Människor, djur, träd, vatten och stenar är så kallade immanenta, vilket härstammar från latinets immanere som betyder förbi, i eller vid eller inneboende. Detta betyder alltså att vi, djur och natur deltar och begränsas till den värld vi lever i eller också att vi begränsas av rum och tid. Detta gör dock inte Gud, utan den transcendenta Gud befinner sig i en verklighet som övergår vår bekanta värld och de begränsningar som medföljer det.
Panteism är alltså en tro som går ut på att Gud är allt och allt är Gud. Denna tro sträcker sig dock längre än polyteismen, det vill säga en tro på flera Gudar, på så sätt att varje människa, djur, växt, levande och icke levande sak är en del av alltet. Panteistiska tankeinfluenser som denna finns även i flera olika religioner såsom hinduismen, buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) samt schamanism. Hinduismen och buddhismen är de två största religionerna som delar just detta perspektiv med panteismen, men även inom New Age och andra andliga läror förekommer detta koncept.
Även många filosofer i det antika Grekland har publicerat verk där de delar med sig av tanken att Gud är ett med universum, dess fysiska materia och alla de krafter som styr detta. Även i senare publicerade filosofiska och religiösa verk genom århundradena har dessa tankar förekommit. En stor del av den moderna New Age-andligheten följer alltså samma tankemönster. De flesta kristna tänkare har dock avfärdat panteismen eftersom den gör Gud för opersonlig, inte gör någon skillnad mellan skaparen och skapelsen, samt inte verkar tillåta människor att göra meningsfulla, etiska val.
Olika tolkningar av panteismen
Vad panteismen egentligen innebär är ofta föremål för tolkning, men ofta menar man att Gud är det allsmäktiga medvetandet. Flera kosmologer och fysiker, såsom Stephen Hawking, lutar sig mot panteismen som koncept. Även Albert Einstein gjorde detsamma då han i sina verk har uttryckt att han inte tror på en personlig gud, samtidigt som han även har klargjort att han inte var ateist. I sin opersonliga form kan man tolka panteismen som att universum är Gud, istället för att uppfinna Gud som en separat karaktär. Följare av denna religion finner alltså istället sin andlighet i naturen, snarare än i det övernaturliga och okända.
