Solfeggio frekvenser

Solfeggio frekvenser utgörs av en antik sextonig skala som tros ha används inom helig musik, däribland inom den välkända och vackra gregorianska sången. Man trodde att denna sång och deras speciella toner kunde ge välsignelser när de sjöngs i harmoni. Varje ton av Solfeggio frekvenserna utgörs av en frekvens som krävs för att balansera människans energi och bibehålla kropp, sinne och själ i perfekt harmoni.

Dessa är de sex huvudsakliga Solfeggio frekvenserna som använts i fler än 150 gregorianska sånger:

396 Hz: Befriar från skuld och rädsla
417 Hz: Gör situationer ogjorda och underlättar förändring
528 Hz: Förvandling och mirakel (reparation av DNA)
639 Hz: Förbindelser och relationer
741 Hz: Uttryck och lösningar
852 Hz: Återgår till andlig ordning

Så uppstod Solfeggio frekvenserna och så återupptäcktes de

Enligt den tysk-amerikanske musikologen och professorn Willi Apel uppstod Solfeggi frekvenserna under medeltiden. Man har nämligen kunnat spåra denna skala tillbaka till en medeltida hymn för Johannes Döparen. Skalan utvecklades ursprungligen av en munk vid namn Guido från Arezzo, som föddes under 990-talet e.Kr. och tros ha levt till år 1050 e.Kr.

Guido från Arezzo ska ha utvecklat skalan under 1000-talets början, i sin strävan efter ett mer effektivt sätt att lära klostrens körer nya melodier och harmonier. En av de metoder han använder sig av var en avbildad hand, vilken han använde för att tilldela handflatan och fingrarna olika toner. Detta var ett helt nytt sätt att lära ut musik, men Guido nöjde sig inte med detta utan fortsatte med sina innovationer.

Solfeggio föregångaren till Do Re Mi

I ett försök att hitta ett sätt att uttrycka en musikalisk skala, skapade han egna notationer som syftade till att lära ut hymner och sånger. En av dessa var “Ut Re Mi Fa Sol La”, vilken han satte samman från den första stavelsen i varje halvrad av den uråldriga hymnen till Johannes Döparen.

Denna hymn är speciell på det sättet att de första sex raderna av musiken består av de sex tonerna på skalan. Därför sjöngs den första stavelsen på varje rad med en ton som låg ett steg högre än den första stavelsen på den föregående raden. Musiken innehöll på så vis matematisk resonans.

Skalan innehöll sex toner C, D, E, F, G och A. Detta är föregångarna till den nu kända notationen “So Re Mi Fa So La Ti Do”, vilken senare har kommit att förändras ytterligare med tiden. Solfeggio frekvenserna baseras helt enkelt på ordet solfège, vilket är namnet på denna notation. Notationen används för att lära ut tonhöjd.