Vad är en Völva?

Inom den nordiska mytologin är en völva en kvinnlig shaman (spåkvinna). Det finns ganska få källor i form av litteratur och andra fornnordiska skrifter som beskriver dessa spåkvinnor. Därför finns det vissa luckor i vår kännedom om de shamaner som förr i tiden verkade i Norden. Med detta sagt kan vi ändå bilda oss en ganska bra uppfattning om vilka de var.

Det var en fornnordisk stavbärerska

Ordet “völva” kommer från det fornnordiska ordet “vǫlr” vilket betyder “stav”. Völva är den svenska varianten av ordet “vǫlr” och betyder “stavbärerska”. På forntiden användes ordet “stav” för att beskriva spinnstaven. Detta var en trästav som kvinnor använder när de spann garn. I det forntida Norden var många av uppgifterna och ansvarsområdena könsneutrala, men spinnandet och vävandet ansågs vara kvinnogöra. Därför var också völvorna, d.v.s. de som utövade trollkonster, nästan uteslutande kvinnor.

En völva kunde ägna sig åt flera olika sorters trollkonster

På forntiden ägnade sig völvor åt tre olika sorters trollkonster:

• Seiðr (sejder). En sejd var en shamansk ritual som gick ut på att väva en ny eller annorlunda framtid. Detta gjordes med hjälp av en spinnstav vilken användes som rituell trollstav. Dessa ceremonier ackompanjerades av musik, trummande, dans och inmundigandet av örtblandningar. Ofta var mer än en person inblandad i ritualen. Völvans roll var att ha uppsikt över förberedelserna och styra själva ceremonin. En sejd kunde ibland även innefatta såväl spådomar som galder.
• Spá (spådomar). En spådom gick ut på att förutspå de öden som nor nornorna (ödesgudinnorna) ständigt förverkligande genom sitt vävande. En völva var duktig på att spå och kunde inte bara ta in förutsägelser utan även förmedla dessa på ett sätt som andra kunde förstå och dra nytta av.
• Galdr (galder). Galder (besvärjelser) gick ut på att sjunga eller skandera i syfte att förändra eller påverka en händelse. En völva kunde göra detta använda sig av olika sorters läten, däribland sång och skrik, med noggrant utvalda ord som ibland rimmade.

Völvorna hade ett högt anseende fram till kristnandet av Nordeuropa

Man skulle kunna säga att en völva var en kvinna som representerade gudarnas inflytande över ödet. Gudinnan freja ansågs vara den ursprungliga völvan – det var hon som förde utövandet av sejder till Midgård (människornas värld). Völvorna såg därför upp till henne och tillbad henne för skydd och vägledning.

I takt med att en völva växte in i sin roll i det fornnordiska samhället lämnade hon ofta sin familj och vardagliga sysslor bakom sig. Detta för att istället resa från by till by och byta sina gåvor och färdigheter mot betalning av olika slag. Betalningen kunde bland annat bestå av husrum, skydd, mat och dryck eller skatter och rikedomar. Völvorna hade ett högt anseende och i förkristna gravar har man funnit såväl hästar och vagnar som örter, smycken och andra fysiska tillhörigheter begravda tillsammans med dessa kvinnor.

I takt med kristnandet av Nordeuropa började dock völvorna betraktas som häxor, demoner och utövare av svartkonst. Därför förföljdes de i århundraden av olika religiösa sammanslutningar.