Älvor är ett naturväsen som ofta återfinns i olika berättelser. I folktron beskrivs älvor som ett naturväsen som dansade över ängar och öppna fält i skymningen eller vid soluppgången. I äldre historier beskrivs inte älvor som män eller kvinnor medan de i de lite nyare berättelser beskrivs mer som kvinnliga väsen. Själva ordet älva är en feminin form av det fornnordiska ordet alv. Det finns också likheter med alfer i den medeltida folktron i England och Tyskland men också i de keltiska kulturerna som på Irland. Älvor förekommer även i dansk folktro och kallas då oftast för elverfolk eller ellefolk. I H.C. Andersens saga Elverhøi förekommer älvor som bosatt sig i högar.
En romantisk uppdiktning?
Oftast beskrivs älvor som små, vackra och dansande kvinnliga väsen med slöjor omkring sig, gärna klädda i skira vita klänningar. Denna vanliga bild stämmer dock inte överens med den bild som finns i folktron. Älvorna kunde höras som fågelkvitter och dansade även. Där de dansade framträdde en ring som kallas för älvdans eller älvring, och det är en ring av onaturligt gräs, som antingen växer friskt eller är glest på ett onaturligt sätt. Ringen kunde också bestå av svampar. Dessa ringar var älvornas revir och man skulle akta sig noga för att hamna i en sådan. Om man till exempel råkade trampa i en sådan, kunde man bli sjuk, eller om man blev indragen i dansen för då fick man dansa tills dess att man stupade. Dock var det värst om man uträttade sina behov i ringen eftersom detta omgående ledde till sjukdom och olycka.
Älvorna beskrivs ofta som ett väsen som sprider sjukdomar. Till exempel kunde en person bli sjuk, och då “fått älvorna” eller ”älvablåst”, genom att få sjukdomar blåsta på sig genom älvans starka andedräkt. Då behövde man blåsa bort sjukdomarna, exempelvis genom att använda en blåsbälg med rök från älvanäver som man torkat och bränt. Älvablåst var något slags eksem eller hudsjukdom. Ett annat sätt var att smörja älvkvarnar med fett och lite guld som skavts av från till exempel en vigselring. Älvkvarnar är ett annat namn på skålgropar som är en sorts hällristning från bronsåldern.
Relationen mellan älva och människa
Det finns svenska berättelser om människor som hävdat att de sett eller haft umgänge med älvor. Till exempel erkände Karin Svensdotter vid tinget i Sävsjö år 1656 att hon fött sju barn åt Älvakungen. Hon beskrev att han var klädd i guld och hämtat barnen samt att hon varit på en plats som kallades för Grönekulla där hon dansat och sjungit med älvorna. Rätten ansåg att Satan hade gjort henne galen.
Den 29:e september 1759 uppgav drängen Jacob Jacobsson i Ramsberg att han sett älvor och till och med besökt deras värld. Då han varit och fiskat hade han upptäckt en väg som tog slut vid ett bord där småfolk och en vacker jungfru satt. Han hade blivit bjuden på mat och dryck men ville inte ta emot något, vilket hade lett till att småfolket hade blivit arga på honom och slängt ut honom från deras värld.