Att ha tillit innebär inte att man vet att allt blir precis så som man vill. Att ha tillit innebär att man vet att allt blir som det skall vara, och att det finns en mening även bakom prövningarna. När man har den insikten blir livet lättare eftersom man hela tiden ser saker i ett större perspektiv och kanske vågar följa med i livets flöde med acceptans och utan att göra motstånd, även när det är svårt.
Jag har haft en vår, sommar och höst där livet verkligen har satt tilliten på prov. Men när man ser hur pusselbitarna faller på plats och att det trots allt finns en mening kan man inte annat än att älska livet med både upp- och nedgångar, för det är dom som är livets flöde och utveckling.
I mitten av april, den 13 närmare bestämt, samma siffra som tarotkortet döden, gick min älskade vän och vapendragare,
Håkan och Totte
en puli vid namn Totte över regnbågsbron till andra sidan efter 14 år vid min sida. Han var halvvägs över redan ett halvår tidigare, han berättade att han stod på en äng och såg de som gått över i ljuset, men valde att vända om och stanna ett litet tag till. Och det var nog på grund av mig. Hur mycket jag än sa att han skulle släppa taget så skrek hjärtat rakt ut av smärta och förtvivlan över att förlora honom. Det kände han och valde att ge mig mer tid att bli redo. Men strax efter hans 14-års dag var både hans kropp, hans själ och hans matte klara över att det var dags och han gick lugnt och fridfullt över till andra sidan.
Vår kloka katt Håkan, älskade Totte och vi turades om att ligga vid hans sida de sista timmarna innan vi åkte till veterinären som hjälpte till och gav honom den sista puffen. Då var han så pass långt borta att jag bar in honom och han hade knappt något tryck kvar i venerna. När vi tagit farväl och hans tomma kropp låg kvar smekte jag honom över huvudet och sa: Hej då min älskling, vi ses snart!
När vi kom hem var det en mycket märklig känsla som var oerhört påtaglig. Det var ett ljus och en mycket stark känsla av frid och kärlek. Det gick nästan att ta på. Jag fick inget direkt budskap från honom – annat än ett moln som var format som en puli på hemvägen, och sen denna otroligt starka känsla av frid.
Under sommaren började min fantastiska själsfrände och kloka vägledare Buse, ett varmblod på 23 år, tala om för mig att hans kropp började blir trött och att det var dags för honom att gå vidare – och att jag måste hjälpa honom med det. Att släppa den man älskar fri är den största prövning kärleken kan utsätta en för. Hela mitt inre skrek av smärta och jag hade gjort vad som helst för att få slippa, men jag visste att jag måste respektera hans vilja, annars är det bara ren och skär egoism och inte sann kärlek.
Det var semestertider och så även på slakterierna. Vi hade en tid beställd men det var flera veckor fram till dess. Fasansfulla veckor av väntan. En kväll säger Buse: när är det dags, när skall vi åka? Jag svarar att jag inte vet riktigt, det är stängt och jag skall se hur jag kan ordna det. Nästa dag när jag kommer ner till stallet och skall ta ut honom i hagen ser jag att han går konstigt. Han har fått fång, en oerhört smärtsam hovinflammation som är alla hästägares mardröm. Det här är bara en fångkänning och jag ger honom homeopatmedicin och smörjer in hans hovar med antiinflammatoriska och smärtstillande oljor så att han inte har ont – men jag förstår budskapet. Han vill inte vänta längre. Jag ringer nödslakt och 2 dagar senare blir han fri, precis som han ville. Han var så otroligt tacksam över att jag lyssnade på honom och hjälpte honom, trots att det var en av de svåraste prövningarna jag haft i hela mitt liv.
Jag är närmast bedövad av sorg och saknad efter honom, även om jag är lycklig för hans skull. I smärtan och sorgen ligger alla känslor nakna, som om man fått huden avsliten. Man kan lära sig mycket om man ändå vågar se och acceptera sina känslor. Även de svåra känslorna är viktiga eftersom de skapar en så stark vibration, en önskan om förändring, och det är motsatserna som leder till utveckling.
En vecka efter att jag tagit farväl av Buse ringer en bekant som är uppfödare om en hund som kommit tillbaka vid 1 ½ års ålder och är jättestressad. Vad som hänt vet vi inte men vi beslutar oss för att ge henne en chans.
Semla kom in som en virvelvind i vårt liv och tog våra hjärtan med storm. En mycket speciell liten hund som vi blev otroligt fästa vid och kärleken var ömsesidig. Visst, det var ingen lätt match med hennes utbrott av stressbeteenden som kom med mer eller mindre jämna mellanrum. När Semla kommit började plötsligt Totte dyka upp i olika sammanhang igen, jag kunde tydligt känna hans närvaro nästan varje dag. Jag tänkte att det kanske var för att hjälpa till med Semla. Jag har i princip inte alls känt av honom tidigare sen han dog.
Men när vi haft Semla en dryg månad började både min sambo Johan och jag förstå att Semla hade ont och att det hände ihop med hennes beteende. Vi måste kolla upp det ordentligt, vi visste redan att hon hade artros trots sina unga år. Johan frågade vad man gjorde när man konstaterat hennes smärtor med röntgen. ”Ja du, en hund som inte ens är två år och redan så smärtpåverkad. Man låter dem slippa lida”.
Att beställa tid hos veterinären för att få en dödsdom är inget man med glädje studsar upp ur sängen på morgonen för att göra. Man lever på hoppet, idag är hon ju ändå pigg och glad till största delen säger man och hittar på ursäkter för att slippa göra det som är så ofattbart svårt.
Några dagar efter att vi konstaterat detta blir Semla akut sjuk med svåra smärtor och vi måste åka till veterinären där man också direkt säger att det enda etiska att göra är att låta henne somna. Så för tredje gången på drygt fyra månader har jag en älskad vän i min famn som får somna in och gå vidare till andra sidan.
Vi slås av att det är samma sak som med Buse. Vi hade hört budskapet men gick och drog på beslutet, då ser djuret själv till att det blir verkställt genom att bli akut sjuk. Djuren är ju mer i kontakt med de högre dimensionerna och när de är klara så vill de gå vidare så snart som möjligt.
Det är tungt nu. Ofattbart tungt. Jag vet inte hur jag skall orka resa mig nu. Sorgen är som en utsvulten demon som jagar 
en, men man har ingenstans att fly. Det här känns så otroligt orättvist. Totte var gammal, hans kropp var slut, det är som det skall vara. Buse började bli gammal och ville inte vänta på att kroppen tog slut, han var klar Men Semla – hon hade ju bara haft det jobbigt och skulle äntligen få bli lycklig nu, hon var lycklig hos oss, och så dör hon. Varför?
Vi blir erbjudna en valp som tack av uppfödaren, vi får den gratis, hon är så tacksam över vår insats. Vi känner att vi måste landa först. Men efter en knapp vecka kommer vår otroligt kloka katt Håkan och säger att det är dags att åka, valpen väntar och det är meningen att du skall ha den där hunden. Det är viktigt! Han visar en väv med trådar som hänger ihop och talar om att det aldrig var meningen att Semla skulle stanna kvar, hon skulle bara öppna dörren för nästa hund. Han är påstridig med att jag måste ha den där hunden för det finns en större mening med det.
Så ok, vi åker och hämtar valpen. Jag ber om att den tydligt skall visa mig vem den är när vi kommer så att jag väljer rätt, och det var ingen tvekan. Det fanns något i blicken som gjorde att jag fastnade direkt för en valp.
Efter någon dag förstår jag varför Håkan var så påstridig, och vad det är med blicken hos den här hunden: det är Totte! Totte har kommit tillbaka i lilla Kalle! Jag bad om tecken på att jag tolkat rätt och de kom i en strid ström. Det är Tottes själ, fast i en ny liten underbar person.
Att våga ha tillit till att livet blir som det skall vara, att våga lyssna på även det svåra, och framförallt att våga släppa taget, det är nog det vi ofta har svårast för. Men för att ny energi skall kunna komma in måste vi släppa taget om den gamla först. Hur svårt det än är. Och när man ser allt i ett större perspektiv så kan man ju inte känna annat än tacksamhet. Allt som händer i vårt liv, alla möten och situationer är tillfällen att lära oss, utveckla oss och växa. Och det är det som är hela meningen med vårt liv här på jorden.
