S:t Francis far Pietro Bernardone som härstammade från en adelssläkt i Provence reste 1182 hem efter att ha varit i Frankrike. Då fick han veta att han fått en son. Han vart då rasande över att han hade blivit döpt till Giovanni efter Johannes Döparen. Han ville inte att hans son skulle vara en man av Gud utan en man av företagande då han själv var en köpman. Han ville även att sonen skulle spegla hans kärlek till Frankrike så barnet döptes om till Francesco (fransman).

Francis växte upp i överflöd i Italien eftersom hans far var rik. Han var högt älskad då han alltid var glad, charmig och dessutom född till ledare. När han växte så blev han en ledare för ungdomar som tillbringade sina nätter med vilda fester. Francis ska ha sagt att han levde i synd under den tiden. Han önskade få mer av rikedom och ära medan han ratade det heliga. Han ville bli en ärofylld riddare och när Assisi 2012 förklarade krig mot den närliggande staden Perugia så tog han chansen. De flesta trupperna från Assisi dödades i striden medan Francis togs fånga och kedjades fast i ett mörkt fängelse. Efter cirka ett år så löstes han ut av sin pappas pengar. Denna upplevelsen blev den omvändelse som sakta ledde mot att han lämnade det värdsliga livet.

Francis började ägna mer och mer tid åt bön och han brukade gå till en grotta för att gråta över sina synder. Där blev han överväldigad av Guds nåd och kärlek. En dag så mötte han en spetälsk och oavsett av lukten så hoppade han av sin häst och kysste mannens händer. När kyssen återgäldades så fylldes han av glädje. Denna upplevelse såg han sen alltid som Guds test.

Vid ett besök i kapellet San Damiano år 1206 så hörde han Guds röst som sa ”Gå och återställ min kyrka”. Han tolkade först detta som att han bokstavligen skulle återuppbygga den, några kapell och kyrkan Santa Maria Dei Angeli som senare blev hans ordensvagga.

År 1209 hörde han åter Guds röst som sade ”Gå i till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.” (Matt 10:6-8). Han gick då tillsammans med sina lärjungar genom Umbrien och vidare till Italien medan han predikade evangeliet för att omvända människor så de kunde göra bo och bättring. Även om Francis inte var en präst så började han predika om att återvända till Gud och lydnad till kyrkan.

När människor började följa honom så förstod Francis att han han behövde ha ett mål på sin väg så han slog upp bibeln på tre ställen och det han då fick till sig var: Den rika unga mannen skulle sälja sina ägodelar och ge till de fattiga, han skulle inte ta något på sin resa och kravet ta upp korset dagligen. Han skulle göra vad ingen trodde var möjligt längre – leva av evangeliet.

Francis var inte ute efter att skapa en religiös ordning utan han ville uttrycka Guds brödraskap.Han valde att praktisera sann jämlikhet genom att visa heder, respekt och kärlek till alla oavsett om de var tiggare eller påve. Brödraskapet inkluderade även vår natur och alla djuren,

Han försökte inte avskaffa fattigdomen utan han försökte i stället göra den helig.Han lärde följarna att de skulle arbeta för att få det de behövde men utan att ta emot pengar.

När biskopen blev skrämd av deras hårda liv, sa Francis, ”Om vi ​​hade några ägodelar skulle vi behöva vapen och lagar för att försvara dem.” Han ansåg även att man inte kunde inget ta från den som inget hade att förlora. Att vara prestigelös var det yttersta sättet att vara fri.

När han återvände till Italien efter 10 år så hade brödraskapet vuxit till 5000 personer på tio år. Han fick då höra att hans vision om radikal fattigdom var för hård. Han svarade då ”Gud, sa jag inte att de inte skulle lita på dig?”

Francis anses vara grundaren av den fransiskanska orden och är ett skyddshelgon för naturvårdare och köpmän.

År 1224, på minnesdagen för det heliga korsets upphöjelse sägs Franciskus ha blivit stigmatiserad efter att han fått en vision om en korsfäst seraf. Han var den första katolska helgon som upplevde detta.

I slutet på livet så led han av sina sår, blev blind och hade en svår tuberkulos. Han dog den 3:e oktober 1226, 45 år gammal. Två år efter sin död så helgonförklarades han av påven Gregorius IX. Man firar honom den 4 oktober firas minnet av hans stigmatisering.