Skelört, eller Chelidonium majus, är en flerårig växt som hör till familjen vallmoväxter (Papaveraceae). Den är lätt att känna igen på sin karaktäristiska gulorange växtsaft och sina klargula blommor.
Växten är känd för sina giftiga egenskaper samtidigt som den länge har använts inom folkmedicinen för sina påstådda läkande effekter. Skelört innehåller en rad biologiskt aktiva föreningar, inklusive alkaloider som kan påverka kroppen både positivt och negativt.
Växten trivs kring vägar, murar och i trädgårdar, ofta där människor vistas. Skelört är robust och frodas från tidig vår till sen höst, med en höjd på upp till 80 cm.
Dess mjölksaft har använts traditionellt för behandling av olika hälsobesvär, men dess toxiska natur kräver noggrann hantering för att undvika allvarliga hälsoeffekter.
Vad är skelört?
Skelört (Chelidonium majus) är en flerårig ört som tillhör familjen vallmoväxter. Den kännetecknas av sina gula blommor, parbladiga blad och karakteristiska gulorange växtsaft.
Växten är både giftig och använd som medicinalört och har en lång historia inom växtmedicin.
Klassificering och växtfamilj
Skelört tillhör familjen vallmoväxter (Papaveraceae), samma familj som vallmo och jordrök. Den klassas som en flerårig växt och har en höjd på mellan 30 och 80 cm.
Dess blommor är små, gula och samlade i små flocklika strukturer.
Växten har ett bräckligt, hårigt utseende, med tunna parbladiga blad och gulröd mjölksaft som mörknar vid kontakt med syre. Detta gör den enkel att identifiera i naturen under dess blomningstid från maj till augusti.
Utbredning och förekomst
Skelörten är välkänd i Europa och växer främst i halvskuggiga miljöer med kväverik jord. I Sverige förekommer den främst i de mellersta och södra delarna, där den sprider sig i kulturlandskap.
Den är ofta synlig runt murar, vägrenar, lundar och stenrösen där marken störts. Introduktionen av växten till Sverige skedde under medeltiden då munkar använde den i medicinskt syfte.
Idag förekommer den både som medicinalväxt och ogräs.
Växtsaftens egenskaper
Ett av de mest framträdande kännetecknen hos skelört är dess gulorangea till rödaktiga växtsaft som utsöndras om växten bryts eller skadas. Särskilt tydligt är detta vid roten, där saften har en starkare färgintensitet.
Den här växtsaften är giftig och innehåller flera alkaloider, vilket gör att förtäring kan orsaka magbesvär som illamående, kräkningar och diarré.
Kontakt med huden kan också leda till irritation. I färskt tillstånd kan skelört i större mängder orsaka allvarliga symptom vid förtäring, medan den torkade växten förlorar sin giftighet.
Försiktighetsåtgärder vid hantering
När man hanterar skelört bör man vidta försiktighet för att förhindra skador. Skyddsutrustning, såsom handskar och långärmade kläder, rekommenderas starkt vid kontakt med växten, särskilt dess saft och rötter.
Undvik att gnugga huden eller ögonen efter kontakt, eftersom saften är frätande och kan orsaka irritation eller sårbildning.
Förvaring av skelört bör ske utom räckhåll för barn och djur. Vid eventuell förtäring, eller om växtsaften kommer in i ögon eller öppna sår, bör medicinsk hjälp omedelbart sökas genom att kontakta Giftinformationscentralen.
Växten bör alltid behandlas med respekt och användas på ett ansvarsfullt sätt, särskilt om den används i medicinskt syfte.
Medicinsk och traditionell användning
Skelört (Chelidonium majus) är en flerårig ört som länge har använts inom både traditionell och medicinsk praxis.
Denna växt innehåller en gulorange växtsaft och flera biologiskt aktiva ämnen, däribland alkaloider som tros ha smärtstillande och kramplösande egenskaper.
Invärtes bruk i folkmedicin
I den traditionella medicinen har skelört använts invärtes för behandling av matsmältningsproblem.
Växten tros ha en kramplösande effekt som verkar på gallgångar och mag-tarmkanalen, vilket har lett till användning vid besvär som dyspepsi, gallsten och leverproblem.
Vissa studier tyder på att bioaktiva ämnen i skelört kan ge symtomlindring vid migrän genom att påverka glatt muskulatur.
Alkaloider som chelidonin och sanguinarin undersöks också för möjliga terapeutiska effekter på smärta och inflammation.
Historiskt sett har beredningar som te och extrakt från skelört använts för att stimulera aptit eller som milt laxerande.
Användning av skelört invärtes måste dock ske med stor försiktighet, då växten innehåller toxiska ämnen som kan orsaka allvarliga biverkningar om doseringen inte kontrolleras.
Utvärtes behandlingar
Skelört har traditionellt använts utvärtes för behandling av hudåkommor.
Den gulröda saften som pressas ur växten är irriterande men har i folkmedicin använts för att ta bort vårtor och mindre hudutväxter.
Mjölksaften sägs ha antiseptiska och hudretande egenskaper, vilket gör den effektiv mot vårtor och vissa typer av svampinfektioner som revorm.
Denna användning är särskilt vanligt i homeopatin, där saften extraheras och bearbetas till tinkturer.
Kontakt mellan växtsaft och hud kan dock orsaka inflammation eller sår vid felaktig hantering.
Det är därför viktigt att undvika direktkontakt med slemhinnor och öppna sår.
